Friday, 29 June 2007

Under min två veckor långa vistelse i San Sebastian har det funnits flera anledningar att fira alternativt sörja, beroende på hur man väljer att se på saken. Real Madrid vann som väntat ligan efter att Barcelona sjabblat bort titeln under de sista omgångarna. Den kungliga huvudstadens triumf var inte särskilt populär på Baskiens gator, utan stadens lamslogs istället av det fruktade men ack så väntade beskedet att stadens stolthet Real Sociedad åkte ur Primera med baken före. Men desto intressantare var nog firandet av Spaniens demokratiska system. Trettio år sedan det första demokratiska valet!, uppbackat av en transitionsperiod som för evigt skrivit in sig i statsvetenskapens instruktionsbok för "Hur omvandla från diktatur till demokrati"?

Manuel Fraga
Jubileet uppmärksammades av massmedia till bristningsgränsen. Nu kunde man sätta sig ner med alla överlevande aktörer i studion och snacka minnen.
En av mycket få kvarlevor från Francotidens Opud Dei-teknokratregering, Manuel Fraga, hade en given plats i tv-husens myshörnor där gamla fascister, sossar och kommunister gnäggandes kommer ihåg hur duktiga de var.


Alfonso Guerra

En annan tungviktare i sammanhanget är Alfonso Guerra (tillsammans Felipe Gonzalez utgjör han spanska socialistpartiets svar på Keith Richards och Mick Jagger) som berättade om hur det var att kliva in i parlamentets plenumsal och den första han fick syn på var Fraga, förtryckaren från regimens officiella tv-reklam, vilket kändes olustigt.

Adolfo Suarez, Europas stiligaste statsman


Tillfällets mest centrala politiska figur, Adolfo Suarez, kunde inte delta i några som helst mediala sammanhang, då han lider av svår Alzheimer sedan et par år tillbaka. Adolfo Suarez blev Spaniens första demokratiskt valda president efter transitionen. Han kom ur Francoregimens och falangens innersta krets av statstjänstemän som lyckades bilda ett demokratiskt centerparti av en handfull "konverterade" exfascister, social- och kristdemokrater och försiktiga halvliberaler. Det speciella med Suarez var hans förmåga att driva igenom svåra men nödvändiga val i ett minst sagt stormigt och osäkert politiskt klimat.
Han hade erfarenheten samt respekten från frankisterna och de misstänksamma generalerna samt ett politiskt kapital som han lyckades förankra i vänstern (som sträckte sig ända ut till en stark vänskap med kommunistledaren Carrillo) vilket skapade den breda konsensusandan som sedan dess har präglat Spaniens politik.

Suarez lott var att styra landet långsamt och lugnt in i demokratisk kontinuitet. Alla var medvetna om hur det kunde gå i Spanien när det gäller politik och kriget låg fortfarande färskt i minnet. När man 1982 lämnade över till socialdemokraterna och Felipe Gonzalez var hans jobb och avklarat och arvet fullbordat. Ett klassiskt europeiskt massparti hade tagit över vimplen och nu var landet en demokrati.

Konsensusandan mellan vänstern och högern är grundläggande för Spaniens välstånd, samt en hörnsten i den politiska processen. Att avvika från detta skapar parlamentarisk friktion och just nu är högern mycket besviken på Zapateros regering som söker sitt stöd i regionalistiska nationlistiska partier. Om ZP vill fortsätta på den vägen bör han visa på en vision, en klar väg och politisk vilja snarare än elektoral opportunism.

Spanien, må du fylla många fler år.

Posted by jlewander
at13:33

http://jlewander.blogspot.com/2007/06/trettioriga-demokratin.html